Socialt

”När jag såg ner på handbojorna på mina handleder kände jag mig som en kriminell”

Av  | 

Reza är en av alla afghanska ungdomar som ska utvisas till Afghanistan. Han kom till Sverige 2013 men för tre veckor sedan togs han av gränspolisen och fördes till ett av Migrationsverkets förvar. 

– Allt var bra, jag kände mig trygg, gick på folkhögskola, gick i kyrkan och spelade fotboll. Livet var lätt. Men sen tog polisen mig och nu är jag inlåst här i Gävle, säger Reza.

Vi pratar i telefon och Reza låter trött. Han har sprängande huvudvärk, berättar han, och om nätterna har han svårt att sova.

Det var den 15 februari och Reza hade fått en kallelse från gränspolisen. Enligt brevet ville de prata med honom om det utvisningshot han lever under. Att leva som gömd är aldrig något Reza har övervägt, han ser sin framtid i Sverige och ville därför samarbeta med polisen.

Dagen innan mötet hade han ansökt om verkställighetshinder på grund av sin kristna tro. Det är nästan tre år sedan han konverterade till kristendomen och sedan dess har han gått i kyrkan minst en dag i veckan, men ofta fler.

– När jag kom till Sverige fick jag många svenska kompisar och jag började följa med dem till kyrkan. Sedan 2014 är jag kristen.

Att leva som kristen i Afghanistan ser Reza inte som ett alternativ, han fruktar för sitt liv om han tvingas återvända till hemlandet med sin nya tro. Dessutom har en släkting till honom fått reda på att han konverterat och vid upprepade tillfällen hotat honom, förklarar han.

Trots ett dopbevis från Betlehemskyrkan i Sundsvall och skrivelser från två församlingar som intygar att han började gå i kyrkan 2014 menar hans handläggare på Migrationsverket att han är, vad de kallar, ”bekvämlighetskonvertit”. Att han enbart låtit döpa sig och gått i kyrkan för att han har fått ett utvisningsbeslut.

Beslutet fattade handläggaren på en dag, utan att själv prata med Reza.

Istället för verkställighetshinder, som skulle stoppa utvisningen, är han nu inlåst på ett förvar i Gävle.

– Nu är jag här och det går inge bra alls, säger han.

Reza, högst upp till vänster, med lagkamrater i Hassels IF. 

”Kände mig som en kriminell”
När hans verkställighetshinder avslogs av Migrationsverket tvingades han att åka till den afghanska ambassaden för att göra ett pass inför tvångsutvisningen.

– Jag sa att jag inte ville dit, men de sa att om jag inte går med dem frivilligt kommer de bära ut mig.

När Reza inte ville samarbeta med personalen från kriminalvården satte de handbojor på honom.

– När jag såg ner på handbojorna på mina handleder kände jag mig som en kriminell.

Reza är inte kriminell, det enda han har gjort sig skyldig till är hoppet om ett bättre liv.

Han har varit på ambassaden en gång tidigare. Då skulle han bevisa sin ålder och identitet för Migrationsverket. Den gången kunde ambassaden inte hjälpa honom med att stärka sin identitet trots att han hade med sin tazkira, en afghansk id-handling.

Tazkira är ofta den enda id-handlingen ensamkommande barn från Afghanistan har tillgång till, om någon alls. Enligt Migrationsverket är en tazkira ”mycket enkelt utformad” och godtas därför inte för att styrka sin identitet.

Reza berättar att han blev väldigt upprörd när han kom tillbaka till ambassaden, för den här gången kunde han enkelt få ett pass.

– När jag var där förra gången kunde de inte hjälpa mig, men nu på bara en minut kunde jag få ett pass, förklarar han.

Se även: Frivilliga hjälper ensamkommande bort från gatan 

”Jag kan inte åka dit”
Dagarna i förvaret går mycket långsamt och hela tiden ökar oron för att utvisas.

– Jag vet inte vad som händer men de kommer utvisa mig när som helst. Jag är jätte, jätterädd.

Att berätta om hur hans liv var innan förvaret är svårt, det stockar sig i halsen och orden är svårfunna.

Han var 13 år när han lämnade Afghanistan. Han bodde ett år i Iran och reste sedan genom Europa till Sverige ensam och som många ensamkommande barn har han en svår berättelse bakom sig.

Som 16-åring kom han till Sverige, men enligt Migrationsverket fyllde han 18 år snabbt därefter.

Se även: Stora brister i Migrationsverkets åldersbedömningar 

Hans familj bor kvar i Afghanistan. De tillhör folkgruppen hazarer och under hela Rezas liv har de levt under hot och våld av talibaner. Sedan ett tag tillbaka är hans pappa försvunnen.

Hazarer är en shiamuslimsk minoritet som diskrimineras av landets sunnitiska majoritet, och som förföljs av talibanerna.

De första åren i Sverige hade han ingen kontakt med sin familj men sedan tio månader tillbaka hörs de igen. Sedan han kom till Sverige för 4 år sedan har mycket hänt.

– Under tiden jag har varit i Sverige har det hänt mycket hemska saker med min familj som jag inte visste om. Hemska saker har hänt med min syster och min bror.

Exakt vad som har hänt hans syskon pratar vi inte om, det är för jobbigt.

Rezas sista hopp för att få stanna i Sverige är att överklaga utvisningsbeslutet hos Migrationsdomstolen.

Hur tror du att ditt liv skulle vara om du tvingas återvända till Afghanistan?

– Jag kan inte åka dit.