Socialt

BUP-anställda: Svårt att behandla ensamkommande unga

Av  | 

Tillsammans tog psykologen Karin Holmström och sjuksköterskan Maivor Gullberg emot ensamkommande unga som kom till BUP-mottagningen i Västerås under förra året. Det senaste året har de sett hur en efter en fått avslag och hur asylprocessen kommit i vägen för behandling.

– De här ungdomarna är i så otroligt dåligt skick. De har alla har svår posttraumatiskt stressyndrom, men det är svårt att behandla för det är annat som står i vägen.

I april förra året tog Maivor Gullberg och Karin Holmström emot de första nyanlända ungdomarna på mottagningen i Västerås. Under våren och sommaren ramlade allt fler in och totalt skrevs omkring 30 unga in.

Många av ungdomarna hade kommit till Sverige under 2015 men väntade fortfarande på sin intervju hos Migrationsverket. På myndigheten hade ärendena travats på hög och de flesta ensamkommande fick vänta i minst ett år innan de kallades på asylutredning.

Vi började som man alltid gör. Ett formellt arbete där man kollar hur de mår, säger Karin Holmström. Men till hösten blev det tydligt att deras aktuella livssituation gjorde att det var mycket svårt att behandla. Man kan stötta, lyssna, hjälpa till med symtomlindring och stabilisering. Om någon kommer och mår lika dåligt hela tiden blir relationen extra viktig.

Karin Holmström och Maivor Gullberg hade under våren och sommaren väntat sig att de flesta ungdomarna skulle få uppehållstillstånd i Sverige men under hösten trädde en annan verklighet fram.

– På hösten kom det första negativa. Jag blev så chockad över att en kille fått avslag, men sen har det blivit så undan för undan, att de fått negativa beslut. Det är tre av 30 som har fått uppehållstillstånd under tiden vi har träffat dem, berättar Karin Holmström.

Under vintern hände flera saker som skulle chocka både Karin Holmström och Maivor Gullberg. Och i januari skedde den händelse som ”förändrade allt”, som Karin Holmström beskriver det.

SE ÄVEN: Skolkurator säger upp sig i protest mot hantering av nyanlända ungdomar 

Det handlar om en pojke från Afghanistan.

En dag i januari ringer pojkens HVB-boende och berättar att han på morgonen hade varit på möte hos Migrationsverket och sedan dess var han försvunnen. På mötet hade pojken fått veta att han blivit åldersuppskriven och fått ett första avslag på sin asylansökan. Att pojken ens behövde genomgå en åldersbedömning är enligt Karin Holmström chockerande då hon anser att han uppenbart är yngre än 18 år.

På eftermiddagen återvänder pojken till HVB-boendet. Han har då skadat sig själv och när han senare på eftermiddagen kommer till Karin Holmström på BUP-mottagningen är han i ett ”erbarmligt skick”.

– Jag ringde, förstås, till vår akutmottagning och tänkte att vi skulle få komma dit. Men då fick vi inte det eftersom han var åldersuppskriven. Då ringde jag till vuxenpsykakuten, berättar hon.

På vuxenpsykakuten gjorde man bedömningen att pojken inte skulle läggas in då man ansåg att hans reaktion var naturlig. Eftersom pojken blivit åldersuppskriven på morgonen skulle han på kvällen flyttas från sitt HVB-boende till ett av Migrationsverket boenden för vuxna. Men på grund av hans tillstånd beslutade personal på HVB-boendet att arbeta ideellt under natten för att ta hand om pojken och se till att han inte gjorde ytterligare ett suicidförsök.

Morgon därpå flyttades han till ett vuxenboende.

– Där gjorde han direkt ett suicidförsök. Då blev han inlagd på vuxenpsykiatrin där jag dagen innan hade beskrivit att detta skulle hända, säger Karin Holmström.

Under de två veckor som pojken låg inlagd besökte Karin Holmström honom varje dag och hon hade även tät kontakt med socialtjänsten, men utan någon framgång. Istället beskriver hon hur hon upplevde att hon fick ansvaret för pojken.

– Det var en helt ny situation i mitt arbete, att ensam ta ansvaret för en patient utan några samarbetspartners. Pojken var suicidnära och jag var övertygad om att utan intensivt stöd skulle han inte överleva, berättar hon.

– Man hamnar som i en rävsax. Man ska ställa upp med allt och sedan har man ändå myndigheten emot sig, tillägger Maivor Gullberg.

När han skrevs ut från akuten beslutade socialtjänsten att han skulle läggas in på ett behandlingshem för missbrukande ungdomar, ett beslut som Karin Holmström ifrågasätter. Efter två veckor på behandlingshemmet skjutsades han tillbaka till vuxenboendet där han återigen gjorde ett suicidförsök.

Efter många turer lyckades Karin Holmström till slut hitta ett ideellt familjehem till 16-åringen.

SE ÄVEN: Lärare: ”Vem blir förresten jag om de rycks bort från mig?”

Pojkens situation var det som verkligen fick Karin Holmström att inse att i kontakt med de ensamkommande ungdomarna handlar det främst om att stötta och se till att ungdomarna överlever.

– Alla ungdomar vi träffar är i så otroligt dåligt skick. De har alla svår posttraumatiskt stressyndrom, men det är svårt att behandla för det är annat som står i vägen. Det som står i vägen för att vi ska kunna hjälpa till är den helt sanslösa process som de är inne i. En process som vi inte kan påverka, säger hon.

Sedan händelsen med pojken har Karin Holmström, som hon beskriver, fortsatt gå över gränsen för vad hon vanligtvis brukar göra. Hon har lämnat ut sitt direktnummer till flera av ungdomarna och hon har kontakt med dem mellan besöken.

– Det är sådant man normalt inte gör, men det är sådan stor nöd och behoven är så stora, säger hon och fortsätter:

– Det som är nästa steg, som man inte vill tänka på, är om någon verkligen tar sitt liv. Eller att någon deporteras, försvinner ut i Europa eller blir papperslös.