Socialt

Läxhjälp i Tensta bygger självtillit

Av  | 

Varje måndagskväll håller biblioteket i Tensta öppet för Läxhjälpen. En verksamhet som arrangerats av Individuell Människohjälp (IM) sedan 1999. Mellan fem och sju på kvällen träffas läxläsare och läshjälpare för att reda ut frågetecken kring ämnen som ordföljd, algebra och fördomars vara och ve.

Mörkret ligger tjockt över Tensta centrum denna måndagskväll. Vinden biter lätt i kinden och på marken ligger drivor av blöta löv. Folk skyndar med uppdragna axlar över torget och jag skyndar efter. Upp för trappan och ut på den lilla gångbron varifrån man kan se biblioteket. Det lyser varmt från fönstren i den tegelröda byggnaden. Porten går upp med ett lätt tryck och jag möts av ett stilla sorl. Runt om i lokalen sitter människor i olika åldrar och läser.

Vid ett av borden sitter Örjan Ekman som är en av initiativtagarna till Läxhjälpen. Han har ett långt engagemang inom organisationen Individuell Människohjälp bakom sig. Vid hans sida sitter Johannes som är en av Läxhjälpens flitigaste besökare. Om dagarna läser han Svenska som andraspråk i Kista men varje måndagskväll tar han sig hit till Läxhjälpen. Svenskan har varit en stor utmaning.

– För mig är det jättesvårt men jag vill och jag kämpar, säger Johannes. Läxhjälpen betyder väldigt mycket.

Många läxläsare har ursprung i ett annat land än Sverige och för de flesta är svenskan ett nytt språk som skall förstås och bemästras.

– Vi har läxläsare från många olika länder som Somalia, Eritrea, Etiopien, Irak och Syrien. Men det växlar här ute. För länge sedan var det många från Grekland som bodde här. Sedan var det många från Latinamerika men dom har flyttat vidare till nya ställen. Oftast är det dom som är senast ankomna som kommer till Tensta, säger Örjan.

IM:s Läxhjälpsverksamhet har funnits länge. Hur uppstod själva idén till Läxhjälpen?

– Hösten 1999 var jag samordnare för IM i Stockholm. Vi ville fördjupa och vidga IM:s sociala arbete i Stockholm, så vi sökte upp biblioteket i Tensta. Där det fanns en mycket aktiv bibliotekarie, Agneta Ehnmark.

– Hon berättade att många skolelever kom till biblioteket. När de behövde hjälp med läxorna frågade de bibliotekspersonalen om råd. Några enstaka frivilliga kom och hjälpte till men man behövde en bredare insats. Vi föreslog då att IM skulle börja värva frivilliga läxhjälpare, berättar Örjan.

Under årens lopp har verksamheten fått en fastare form och även utökat sin verksamhet till andra platser i Sverige. I Tensta arrangeras Läxhjälpen två gånger i veckan – måndagar på Biblioteket och torsdagar på Konsthallen.

”Svenska är svårt”
Johannes och Örjan sitter lutade över en lärobok.

– Vad betyder ”utsatta grupper”, undrar Johannes.

–Utsatta grupper är grupper som har det svårt. Det kan vara fattiga människor eller personer med funktionsnedsättning, förklarar Örjan.

– Vad är funktionsnedsättning?

– Det kan vara någon som ser dåligt, hör dåligt eller som kanske har svårt att gå. Eller någon som har svårt att lära sig räkna och skriva och läsa. Tidigare sa man handikapp.

– Jaha, säger Johannes, jag förstår.

– Ja, men det säger man inte längre, berättar Örjan, nu förtiden säger man funktionsnedsättning.

– Jaha, ok. Svenska språket är svårt, konstaterar Johannes.

Hjälp till självhjälp
Tanken som ligger till grund för Läxhjälpen är att uppmuntra läxläsarens egna lärande.

– Man ska vara lite hjälp till självhjälp, säger Örjan.

Gun är en av Läxhjälparna som trotsat höstvindarna och tagit sig till biblioteket. Vi sitter på varsin barnstol medan hon svarar på mina frågor. Vad är det som får dig att komma hit varje vecka?

– Jag är pensionär så jag har ju ganska mycket ledig tid, och då vill man väl använda en del av den tiden till något som känns lite meningsfullt.

Hur skulle du beskriva ditt engagemang som volontär?

– Det är väldigt givande. Man träffar spännande människor och får lära sig mycket själv också. Det är ett utbytte, man ger och får, det är viktigt för annars tröttnar man.

Vad brukar du få hjälpa till med?

– Oftast så är det ju svenska, men det är också många som läser någon typ av vårdlinje som kommer till mig, säger Gun som har ett helt yrkeslivs som tandläkare bakom sig.

Det är många vuxna läxläsare här idag, brukar det vara så?

– Ah, nu är det ju höstlov och det gör nog att alla yngre barn faller bort. Men det är faktiskt mest vuxna som kommer hit.

Oroligheterna i Tensta är inget man märkt av
Carin är en annan av Läxhjälpens volontärer. För tre år sedan valde hon att engagera sig i IM verksamhet. Vad var det som fick dig att börja som Läxhjälpare?

– Jag tänkte att det kunde vara någon slags bidrag. Jag är själv högutbildad och så tyckte jag att det verkade roligt och intressant.

Vad har du själv för utbildning?

– Jag är professor i socialantropolog vid Stockholms universitet.

Vilken läxhjälpare!

– Ja, fast ändå är jag väldigt dålig i matte. Så i matte kan jag bara hjälpa låg-och mellanstadieelever, typ. Men det viktiga är här är ju att man låter dom att hålla på själva.

Hur gör man det?

– Man ber dem försöka! Oftast är det ju bara språket och självtillit som saknas.

Det har skrivits mycket om Tensta i media och Tenstat finns även med på polisens lista över särskilt utsatta områden. Är det något man märkt av på Läxhjälpen?

– Inte ett dugg. Nån gång har det varit lite stökiga tjejer eller killar som suttit och fnittrat men på biblioteket har det ytterst sällan varit något bråk, säger Carin.

Vad tror du bidragit till den negativa mediabilden av Tensta?

– Det finns väldigt lite intresse för det som är bra. Det finns ju grupper här som är väldigt aktiva och som själva vill vara med och utforma sin ort. Men det verkar man vara mindre intresserad av att skriva om.

Kvart i sju är det dags att plocka ihop för dagen. Böcker packas ner, mössor dras på och höstjackor knäpps igen. Ute väntar vinden och mörkret. Vid disken står en bibliotekarie och plockar med sina papper. En läxläsare är på väg ut med ryggsäcken på axeln. Bibliotekarien tittar upp och ler.

– Vi ses nästa vecka!

Läxläsaren nickar instämmande.

– Ja, det gör vi!